Men absolut INTE! han har ingen rätt att göra sin omgivning illa och Speciellt inte ett litet oskyldigt barn, som inte kan förstå att han kanske mår dåligt av sin psykist pah och därför slänger ur sig såna här hemska saker.

Klar man kan känna sig arg och att allt är orättvist, varför mig? och visst kan man "irritera" sig på omgivningen, men det är ju bara för att man mår dåligt själv och är rädd. Men man har ändå en gräns, det är INTE okej att göra som han gör.

Det han skulle behöa är ju verkligen någon att prata med, han behöver säkert få ur sig massa ilska. Frågor till läkaren som kanske kan ge honom lugnande svar?

skulle ha skrivit

som inte kan förstå att han kanske mår dåligt av sin pah psykist och därför slänger ur sig såna här hemska saker.

Jag håller med nelly.

Din svärfar behöver med all säkerhet få någon att prata med. Helst någon professionell.

Att han uppför sig så mot er är inte acceptabelt och han kan inte skylla på sin sjukdom.

Orkar ni så borde ni markera och säga ifrån att vi hälsar inte på under liknande förhållanden och att er dotter mår dåligt av detta.

Även om man är sjuk så får man tåla sanningen.

Jag har från mina närmaste förstått att mitt humör har blivit sämre och att jag lättare blir arg och irriterad

Tack för era svar.

Jag förstår hur det är att vara sjuk. Jag lider själv av en kronisk neurologisk sjukdom som ger svår smärta, extrem trötthet och en massa andra symptom som är fruktansvärt jobbiga.

Jag vet att det finns dagar när man är arg på livet, dagar när livet känns tungt och man bara vill ge upp. Jag har själv varit där.

Men jag fick ta tag i mig själv och rannsaka mig själv. Mår jag bättre av att jag gör livet till en pina för alla andra? Mår jag bättre av att alla runt mig mår dåligt? Eller ska jag vara tacksam för det jag har, en underbar familj som stöttar och får min själ att må bra…

Så jag vet hur jobbigt det är.

Problemet är att min svärfar är av den mycket bestämda åsikten att man är dum i huvudet om man söker hjälp för att man är ledsen och mår dåligt i själen.

Han är i ett läge där han vill ha all fokus på honom själv.

Vi ska göra ett försök i 2 dagar i sommar. Men vi har väskorna packade så att vi lätt bara kan ta dem och åka hem om det spårar ur.

Min man är enda barnet så vi är ju helt ensamna i detta och vi inser att de pratat runt bland vänner och släkt om att vi "inte bryr oss" och att det är dålig stil av oss att inte vara hos dem när han är så sjuk och det gör mig så ledsen.

De framställer oss som hemska och egoistiska människor och vi har knappast någon chans att försvara oss. :-(

Hoppas det går bra

Tack LeffeD. Kram

Jag tycker din man skall hälsa på honom själv. Du är ju inte helt kurant själv och din dotter mår inte bra av at hälsa på din svärfar. Bara resan dit 40mil minst 5 timmar i bilen där alla sitter och tänker, hur kommer det att bli denna gång. Det låter otroligt traumatiskt. Möjligen blir det bättre när han har fått medicinera ett tag och att PAH diagnosen har fått sätta sig. Det kan vara jobbigt för vem som helst att få en PAH diagnos. Men ni måste sätta er hälsa före din svärfars.

Hoppas att ni hittar en lösning

Kramar

/Claes   

Tack Claes <3

Ja, det är traumatiskt. Tack för att du satte ord på känslan.

Han skulle få nån jättedyr medicin, pratade de om men vad jag förstått mellan raderna så är han rätt långt gången i sin sjukdom.

Han har svåra problem i vila och kan bara gå 25 meter innan han måste vila (med syrgas hela tiden) så jag vet inte ens om medicin kan hjälpa honom.

Vi gör inte mycket annat än väga fram och tillbaka nu. Vi har goda vänner där och vill ju hälsa på dem men vi ska bo hos svärföräldrarna. Det är en jobbig sits :-(

Även om din svärfar använder syrgas och inte kan gå mer än 25m så ge inte upp.

Medicinen han får kommer att göra honom mycket bättre förhoppningsvis så pass mycket bättre så att han slipper syrgasen.

Allting tar sin tid, jag märkte efter ca 3mån en markant förbättring, sen kan det variera från fall till fall.

Det tar in tid att acceptera att man har PAH och det gäller att gilla läget att göra det bästa av det både för sig själv och anhöriga.

Ta med en blomma nästa gång och ge gubben en kram, har han inte svimmat förr så lär han väl göra det nu!

Kramar

/Claes  

Tro mig, Claes. Jag har försökt. Vi har försökt allt.  Kramas, sitta ner och prata, låta honom prata, prata om annat, greja med annat (dvs sånt som han tycker är roligt) osv. Inget duger , eller har någonsin gjort det. Inte ens innan han blev sjuk.

Har vi köpt blommor så vissnar tulpanerna för fort, rosbuketten var för billig osv osv i all evighet.

Vi har egentligen aldrig kunnat göra honom nöjd och glad och nu har han väl fått för sig att trots hans beteende de senaste 10 åren ska vi springa benen av oss och göra allt och lite till, inte säga ifrån.

Hade det bara gällt mig och min man, då kan vi prata på kvällen när vi ska lägga oss och sova men nu gäller det vår dotter också.

Någonstans i livet får man göra ett val! Du/Ni verkar ha provat allt! Han verkar inte vara någon social typ. Det är ju väldigt enkelt att säga åk inte dit när man inte känner till hela bilden.

Din/Eran dotter har ju inga alternativ hon följer ju med Er, och det är hon som mår sämst och det är svårt att ta.Varför springer ni bena av er och försöker göra honom till lags?

Livsglädje är värt mycket och det verkar ni inte få hos din svärfar!

Medicinen kommer då inte att påverka hans sätt eftersom han var likadan innan han fick PAH diagnosen man tror ju att han skulle bli mer ödmjuk när han hänger på gärdsgårn.

Som sagt Ni måste göra ett val Eran dotter eller "gubben"

/Claes

I trådens start står det att dina svärföräldrar kräver att ni ska hälsa på dem. Det står också att er dotter mår dåligt av att träffa din svärfar. För mig är inte valet så svårt. Så länge inte svärfadern kan tygla sitt humör och sätt, som han dessutom tydligen hade redan innan sjukdomen. Ja så länge det äre så inget besök med dottern. Barnet är ju viktigare än allt annat. Det är vad jag tycker.

Tack underbara ni för svar. Tårarna sprutar, ni skriver så klokt. Tack.

Tydligen har min man beslutat sig för att vi ska åka :-(

För honom är det ett för stort steg att vägra åka.

Men förhandlat har jag gjort och för att jag och vår dotter ska följa med ska vi, så fort svärfar spårar ur (jag räknar kallt med att det kommer att hända) reser vi oss, packar bilen och åker hem. Oavsett vad klockan är, om det är mitt i maten eller när det än må vara.

Och spårar han ur en gång till så är det tredje gången gillt, då träffar han inte vår dotter igen.

Tycker ni att jag är för hård och hemsk? Att jag villkorar vår resa?

Det är du absolut inte.

Jag tycker att du gör helt rätt, klart du måste göra allt för att din dotter och du skall slippa genomgå samma sak gång på gång. Din man kan väl ringa och prata med sin mamma och förklara vad som kommer att hända ifall gubben spårar ur.

Jag håller på Er!

Trots allt! Ha en skön sommar!

/Claes   

Jag tycker också du gör helt rätt.

maclaes har ett bra tips om att tala om detta i förväg så behöver det inte bli några diskussioner.

Tyvärr löste svärfar detta problem på egen hand.

Vi hade "turen" att vår bostadsrättsförening anitat en firma som ska laga vårt trasiga element och de kunde bara komma på onsdag.

Vi skulle åka till dem på måndag och komma hem på onsdag (under protester från mig) men nu löste det sig genom elementlagning.

Vi meddelade svärföräldrarna att läget är som det är.

En timme efter detta ringer en ursinnig svärfar och skriker i telefonen att vi bara är jobbiga, att vi bara stör honom när vi är där och att vi inte längre är välkomna dit.

Nyss hade svärmor gråtit i telefonen och bönat och bett att vi skulle komma ner mer i sommar. Och längre…och sen säger svärfar att vi bara ställer till besvär.

Dottern storgråter, min man mår riktigt dåligt och även om vi insett att detta kanske var på väg så känner vi sån sorg och vrede över att han nu valt bort sitt enda barnbarn. För gott.

Vi har bestämt oss för att han har träffat henne för sista gången.

Vi har funderat lite ikväll på hur länge han känt att vi bara förstör för honom, jävlas med honom och att vi bara är i vägen.

Ja det är bara ni som kan lösa situationen och jag tycker ni har fattat rätt beslut

Usch vad trist.

Även om man är sjuk och har det besvärligt så får man inte bete sig hur som helst.

Det skapar en stor sorg både hos din svärmor som lever med denna ursäkta ordet "gringubbe" din man och er dotter som dessutom är enda barnbarnet.

Sedan så har man alltid en viss förståelse för någon som är sjuk och att denne inte kan vara på topp eller orkar umgås lika mycket men det får vara något måtta.

Han kan vila medan ni är där och man tycker att han borde bli glad åt att träffa sin ende son och barnbarn men han är med all säkerhet inte sig själv.

Synd bara att detta går ut över så många människor.

Hoppas att allting löser sig.

Ja man kan ju säga att det rör på sig! Samtidigt kan man tolka din svärfars utfall på flera sätt. Att hans utbrott kom sig av att Ni inte kunde komma p.g.a hantverkare kan ju visa att han blev besviken. Det kan ju vara att han tror att ni inte kommer för att han är som han är? Ord yttrade i ilska kan vara svåra att ta tillbaks. Din svärmor verkar vara någon som får sitta emellan för hon vil säkert träffa sin son? Helt klart är ju att det fodras en insats av din svärfar där han ber om ursäkt för allt han ställt till med!

Hoppas ni får en trevlig sommar trots all turbulens!

/Claes

Nu har jag fått skulden och de har börjat prata om att de tycker att jag ligger bakom allt och att jag håller på att vända deras son emot dem.

Så nu helt plötsligt så får min man komma ner men jag och dottern ska stanna hemma.

Till råga på allt har svärfar lagts in på sjukhus och kan ni gissa vems fel det är?

Mitt såklart För att jag stressat upp honom…jo tjena. Han lyckas rätt bra med det själv.

Vi har en ganska härlig sommar när vi låter bli att tänka på allt som hänt. Vi fiskar, badar, grillar och är tacksamma för att vi har varann.

Jag är tacksam för att jag hittat er här, det känns tryggt. Tack för att ni finns <3

Tänk det reaktionen hade jag väntat skulle komma. När man inte vill förstå att man gör fel och då inte ändra sig måste man självklart finna en skyldig eller syndabock.

Självklart är det ju också att du bär ansvaret för att han ligger på sjukhus igen. Inte en tanke på att han kanske blivit sämre och kanske skulle bli inlagd i alla fall.

Man tycker verkligen synd om sig själv när man beskyller någon för sitt försämrade tillstånd istället för att tänka hur man ska bli bättre.

Ni ska inte acceptera ett sådant beteende oavsett sjukdom!

Nu är jag visserligen inte medlem här eller känner någon med PAH, men det kanske går bra att inflika med något ändå.

Har ni sagt till er svärfar på skarpen någon gång? Sagt till han att er dotter mår dåligt och att det faktiskt inte är kul att åka dit?

Någon måste ju ställa sig upp och berätta för gubben att så här kan ni ju inte ha det! Det kan vara läskigt att behöva stå upp för något men när ingen i er familj mår bra av att åka dit så måste väl någon ändå ställa upp för er?!

Ställ dig och skrik på gubben, ring till han och skrik att det inte funkar. Det kanske får honom att stanna upp och tänka på sitt beteende? Säg att om han inte skärper sig så får han inte träffa er familj längre? Berätta för honom att han behöver inte göra sig själv till ett offer för han är inte ensam om sin sjukdom. Det är inte bara synd om honom.

Men det är bara mina tankar.. Lycka till.

Jo då, jag har skällt ut, pratat med, brutit ihop och allt däremellan…

Sist vi sågs skällde jag så jag tror det sprutade saliv ur munnen på mig, jag svor och sa "du får fan inte bete dig så här när vår dotter är här, du är så jävla egoistisk".

Vi är i ett dödläge nu, min man är ombedd att ringa i helgen och när svärmor ringer låtsas det tydligen som  om ingenting hänt.  De ringde och gratulerade dottern på namnsdagen med sa inget om mig (vi har samma dag) och de hälsar inte till mig när de pratar. Min man samlar mod och ork att ta en diskussion och ta tag i detta med att om det inte blir någon förändring så får de inte träffa vår dotter men han har det jättejobbigt.

Men jag är inte välkommen ner och inte heller vår dotter, bara min man som de tjatar ihjäl om att han ska åka..

jag spyr snart på det här och de beter sig som småbarn. Jag undrar om de är nöjda med situationen där de sitter ensamna i sin stuga.

Ja nej då förstår jag. Tråkigt att det ska bli ett sånt dödsläge.. hoppas ni kommer fram till någonting iallafall. I värsta fall kanske din man får åka själv och du och din dotter stanna hemma.

De kanske kommer till sans någon gång. All lycka i världen till er!

Tack Lemoneater <3 Vi omger oss nu med människor som betyder något för oss nu. Vår dotter som varit och är så ledsen tyr sig mer och mer till mormor och morfar så för henne är farmor och farfar inte ett alternativ nu.

Min man kommer att åka själv om det ska bli en resa. Jag orkar inte och vår dotter får inte. Och blir det något tjafs så är det bara att tala om för dem att de satt sig i situationen själva.

Tack för allt stöd. Ni är underbara <3

Tittade in då forumnamnet var för mig obekant o fastnade direkt för ditt inlägg. Därför skriver jag här även om jag inte är medlem på just den här sajten. 

Känner igen er situation litegrann då min svärfar hade KOL o till det bipolär. Kombinationen var inte så bra eftersom han blev deppad när svärmor dog o han i sina maniska perioder slutade ta medicinen för sin bipolaritet…o när han sedan sjönk ner i den depressiva fasen…

Min man är också ensambarn men han hade tack o lov en mamma som "uppfostrat" sin man (var den starka i förhållandet) att lyssa när man sa ifrån. Min man kunde säga ifrån på skarpen o emellanåt gick det också in. Jag tror att om ngn ska säga ifrån, så är det din man. Dra inte in svärmor i det hela för hon sitter i rävsxen, som du skriver verkar hon vara den som varit den undfallande i deras förhållande.

Din dotter ska *absolut* inte träffa farfar om han inte kan sköta sig. Farmor kan hon väl ha brev- o telefonkontakt med om det funkar från farmors sida? Du å din sida har faktiskt inga som helst skyldigheter när du inte blir behandlad bra tillbaka! Om du vill o orkar kan ju även du, för ditt samvetes skull, också skicka ngt brev till svärmor. Håll det på ett neutralt plan, berätta om er dotters framsteg i skola/fritids, hennes fritidssysselsättningar osv. Skicka ett bra recept som du hittat i ngn tidning - du vet väl vilka intressen hon har. En dag är det kanske bara hon o då behöver hon er…o er flicka behöver nog henne också. Den dagen kan ni tala ut om den här tiden o det kommer att bli bra!

Roligt är det inte men du säger att ni har vänner o dina föräldrar är i livet o är bra att ha att göra med - det räcker en bra bit. Skit i alla andra som pratar just skit…jag har märkt att jag inte har ngt gemensamt med sådana personer ändå. Kanske är de bara avundsjuka för att du/ni orkar säga ifrån, de kanske är i en liknande situation själva…

Jag tycker också att din man ska kontakta sin pappas läkare (el kurator om han har en sådan). Läkaren kan naturligtvis inte säga ngt *men* han kan ta detta i beaktande när han träffar din svärfar nästa ggn. Ibland kan det funka, det gjorde det gällande min svärfar iaf. Det går ibland in bättre när det kommer från en utomstående.

Du o din man ska å er sidan se till att ta hand om varandra o prata mkt om hur ni känner det. Inte bara det negativa utan beröm också varandra för att ni finns för varandra, det finns så många äktenskap som kraschat "tack vare" svärföräldrar o sjukdom.

*KRAM*!